Tillbaka
Forskningsprojekt 
Nedan presenteras studier vid
universitet,
högskolor och museer
som
ur olika perspektiv berör hälsingegårdar.
För den som själv
är intresserad av att forska om hälsingegårdar erbjuds en vägledning
till
ett flertal viktiga arkiv.
Arkiv
Fil. dr Maj-Britt Andersson
Allmogemålaren Gustaf Reuter
i Hälsingland på 1700-talet
Konstvetenskapliga institutionen
vid Uppsala universitet
Fil. dr Rosemarie Fiebranz
Jordbruk, linne eller träkol?
Genusordning och hushållsstrategier, Bjuråker 1750-1850
Historiska institutionen vid Uppsala universitet
Fil. dr Maria Wallenberg Bondesson
Religiösa konflikter i norra Hälsingland 1630-1800
Historiska institutionen vid Stockholms universitet
Fil. dr Elisabeth Wennersten
Tema/ Relationen människa landskap sett ur ett agrarhistoriskt perspektiv
Kulturgeografiska institutionen vid Stockholms universitet
Daniel Olsson
Hälsinglands bostadshus under 1700-talet
D-uppsats, Avdelningen för kulturvård vid Göteborgs universitet
Daniel Olsson och Bertil Thelin
Hälsinglands bostadshus under 1600-talet
C-uppsats, Avdelningen för kulturvård vid Göteborgs
universitet
Hälsinglands museum
Hälsinglands agrarhistoria och byggnadskultur
Jordbruk, linne eller träkol?
Genusordning och hushållsstrategier, Bjuråker 1750-1850
I Bjuråkers socken i norra Hälsingland samverkade jordbruket
sedan länge med linberedning och linnevävning. Omkring 1750
tillkom en ny näring: två stångjärnsbruk grundades
i Strömbacka och Hedvigsfors. Samtidigt ökade linnenäringens
betydelse, den kommersialiserades alltmer. Många hushåll arbetade
både med linnevävning och för järnbruken, med kolning
och transporter. De välkända vattendrivna linberedningsverken
tillkom också under denna period. Ett ökande välstånd
bland vissa bönder blev synligt bland annat genom ståtliga
gårdsbyggen.
Avhandlingen behandlar hur arbetsdelningen mellan män och kvinnor
i Bjuråkers bondehushåll påverkades av utvecklingen
ca 1750-1850, samt hur hushållens strategier förändrades.
Vilken näring satsade man mest arbete och resurser på? Uppstod
konflikter omkring arbetsdelningen mellan män och kvinnor? Hamnade
vissa hushåll efter hand i beroendeställning till järnbruken?
Vad avgjorde att några hushåll öka sitt välstånd,
medan andra samtidigt sjönk neråt på den sociala skalan?
Mer om avhandlingen
Bjuråkers linnenäring med dess småskaliga handel
med linnevävnader söderut till Västerås, Sala, Uppsala
och Stockholm, samt västerut till Norge hade existerat under hundratals
år. Hela produktionskedjan från linfrö till färdig
väv fanns samlad inom de enskilda bondehushållen. Under 1700-talet
utvidgades linhanteringens sociala rum något genom det tekniska
framsteg som de vattendrivna linberedningsverken innebar. Ofta gick flera
hushåll samman om att investera kapital i linstampar och skäktar.
Hudiksvallsköpmännen köpte årligen upp tusentals
alnar grov linneväv, s.k. buldansväv, i socknarna kring Dellen-sjöarna,
som de sedan sålde vidare till lärftskrämarna i Stockholm.
Även jordbruket förändrades mycket i Sverige under 1700- och 1800-talen. Det traditionella självhushållningsjordbruket marknadsanpassades allt mer. Nya odlingsmetoder, omfattande nyodling och skiften, ökade avkastningen. Befolkningsökningen var snabb i Sverige vid denna tid, i Bjuråker tredubblades befolkningen under de 100 åren 1750-1850. När allt fler i böndernas barnkullar uppnådde vuxen ålder blev en socialt nedåtgående rörelse följden. En mycket stor andel av befolkningen på landsbygden kom efter hand att tillhöra de jordlösas skara. Samtidigt kunde en del bönder nyodla och utvidga sitt jordinnehav och samla på sig ett ökat välstånd. De ståtliga Hälsingegårdarna är ett synligt uttryck för detta, och för inkomsterna från vävförsäljningen.
Denna avhandling om Bjuråker 1750-1850 har skrivits med utgångspunkt
i det enskilda jordbrukande hushållet. Hushållen var vid denna
tid samhällets minsta sociala och ekonomiska enhet, och där
utfördes den mesta produktionen. Jag undersöker hushållens
agerande med särskilt intresse för arbetsdelningen mellan män
och kvinnor. Beslutsfattandet inom hushållet sätts i fokus:
en strategi kan ses som en process av beslutsfattande, medveten eller
omedveten. Hushållen vid den här tiden skulle alltid innehålla
en man och en hustru, och det fanns en hierarkisk relation mellan dem,
där mannen - husbonden - var den som hade makten enligt kyrkans och
statens påbud.
Hushållets hierarki innefattade också övriga hushållsmedlemmar:
barn, tjänstefolk, eventuellt gamla föräldrar eller andra
släktingar. Hur fungerade denna hushållshierarki i praktiken,
när de yttre förutsättningarna förändrades? De
gamla mönstren för arbetets planering och fördelning mellan
hushållsmedlemmarna kanske inte längre fungerade, när
nya arbetsmöjligheter tillkom. Den gamla bondekulturen var vid den
här tiden fortfarande stark och livskraftig i Hälsingland och
Bjuråker. Ställningen som skattebonde på egen gård
medförde en status och ett ansvar i socknen, som innebar att hela
hushållet levde och arbetade efter vissa normer.
Min forskning behandlar följande frågor: Vad föreskrev de kulturella normerna om mäns och kvinnors arbete, och relationerna dem emellan? Hur hanterade hushållen i Bjuråker de nya förutsättningarna? Hur påverkade böndernas uppfattningar om status och ansvar möjligheterna att anpassa arbetsdelningen till de förändrade förhållandena? Förändrades kvinnornas ställning i arbetet, när linnenäringen kunde ge allt högre inkomster, och när järnbruksägarna blandade sig i leken genom att anlita männen för kolning och körslor?
Ett urval om 95 hushåll som var engagerade i linnenäringen
har gjorts, utifrån det material som Inger Jonsson tagit fram för
sin avhandling Linodlare, väverskor och köpmän (1994).
Hushållens arbete för järnbruken har kartlagts med hjälp
av brukens bokföring. En helhetsbild av hushållens strategier
skapas genom undersökning av deras jordtillgång och eventuella
jordtransaktioner, med hjälp av lagfartsmaterial.
Relationerna mellan män och kvinnor undersöks med hjälp
av kyrkorådsprotokoll, där äktenskapskonflikter behandlades.
Arbetsdelningens utformning och förändring i Norrhälsingland
vid denna tid analyseras med hjälp av samtida reseberättelser
och andra beskrivningar, bl. a. i Olof Bromans Glysisvallur. Tanken är
att de olika undersökningarna tillsammans ska kunna utgöra grunden
för en helhetsbild av Bjuråkers-hushållens agerande under
en tid av betydelsefulla historiska förändringar.
Rosemarie Fiebranz, FD
Tryffelvägen 152
756 46 Uppsala
Telefon: 018-30 19 24
Fil. dr Maria Wallenberg Bondesson
Religiösa konflikter i norra Hälsingland 1630-1800
Avhandling behandlar olika former av religiösa konflikter i norra
Hälsingland under tidigmodern tid. Jämfört med många
andra delar av Sverige, uppvisar Hälsingland en ovanligt stor mängd
sådana konflikter. Under senare delen av 1600-talet drabbades många
socknar i området av omfattande häxprocesser. Socknarna plågades
av bittra konflikter och invånarna anklagade varandra för trolldom,
för att tjäna Satan och för vilja sina medmänniskor
ont. Något liknande verkar dessutom ha inträffat i Delsbo socken
under 1730-talet, om än i betydligt mindre skala. Under senare delen
av 1700-talet orsakade pietistiska och herrnhutiska väckelser konflikt.
Väckelserna var i många avseenden lika konfliktfyllda som häxprocesserna
varit. De väckta under 1700-talet kritiserade till exempel präster
och oomvända sockenbor och menade att de var fördömda.
Prästerskapet menade å andra sidan att de väckta var fanatiska
och störde ordningen i församlingarna. Sådana anklagelser
ledde till kyrkliga förhör och varningar och många väckta
blev åtalade för olika religiösa brott.
En av avhandlingens centrala problemställningar är varför
sådana religiöst färgade konflikter var så vanliga
just i Hälsingland. Fanns det ett samband mellan enskilda konflikter
eller några "mekanismer" som fick sådana konflikter
att reproduceras just i undersökningsområdet? Svaren har jag
i många avseenden funnit genom att analysera maktrelationerna inom
lokalsamhällena. Jämfört med många andra områden
i Sverige hade Hälsingland en jämlik social och ekonomisk struktur.
Det kan förefalla som någonting allt igenom positivt, men det
medförde också en hel del konflikt i socknarna. När bönderna
hade en stark ställning blev det till exempel svårt för
prästerskapet att hävda sitt lokala ledarskap och det var oklart
vem eller vilka som egentligen styrde socknarna. Det är, något
förenklat, i detta sammanhang jag tolkat konflikterna, och den höga
konfliktfrekvensen, i unersökningsområdet.
En annan viktig problemställning är hur befolkningarna hanterade
så omfattande och återkommande konflikter? Hur kunde invånarna
i socknarna i norra Hälsingland till exempel leva tillsammans efter
trolldomsanklagelserna under 1600-talet? Blev de som anklagats under processerna
utstötta ur lokalsamhället eller nådde man någon
form av försoning?
Avhandlingen har författats inom projektet "Att orka gå vidare. Sociala läkningsprocesser i ett lokalt perspektiv 1670-1870", som är finansierat av Riksbankens jubileumsfond och leds av fil. dr. Linda Oja.
Maria Wallenberg Bondesson, FD
Historiska institutionen,
Stockholms universitet
Kallforsvägen 5
124 32 BANDHAGEN
Telefon: 08-749 63 35
Tema/ Relationen människa landskap sett ur ett agrarhistoriskt
perspektiv
Avhandlingsämne: Bebyggelse, arv och jordegendom. En jämförande
studie av sociala regelverk i det förindustriella bondesamhället
i Hälsingland och Dalarna 1734-1826.
1. Tidigare arbeten
a) En empirisk studie publicerad i boken "Marken, gården, släkten
och arvet". Om jordägandet och dess konsekvenser för människor,
landskap och bebyggelse i Tibble och Ullvi byar, Leksands socken 1734-1820.
(Sporrong/Wennersten 1995). Min undersökning finns i bokens avdelning
II: Realarvets sociala regelverk - om släkten, gården och jorden
i Ullvi by". Den innehåller teoretiska utgångspunkter,
metod och undersökningsresultat. Studien finansierad genom Humanistisk-Samhällsvetenskapliga
forskningsrådet.
En central del av vår kultur och vårt kulturella arv är
de sociala handlingar som ligger bakom mark- och bebyggelsestrukturen.
Min generella fråga berör hur människans sociala strategier
påverkar utnyttjandet av marken och lokaliseringen av bebyggelsen
i landskapet. Syftet med undersökningen i Ullvi (Leksands socken
i Dalarna) var att försöka komma underfund med vilka regelsystem
kring markägandet som bönderna tillämpade under 1700- och
1800-talen för att kunna kontrollera resursernas bevarande och utveckling.
Angreppssättet på det historiska materialet har sin utgångspunkt
i antagandet att människors sociala handlingar är mycket variationsrika
men också kan antas uppvisa vissa regelbundna mönster.
Vetenskapen har ofta karaktäriserat olika samhällen utifrån
hur människor organiserat sig i olika typer av sociala system (släktsystem
baserad på biologiska relationer och klassystem baserade på
produktionsrelationer), vilka arvsprinciper som tillämpats (odelat-delat
arv) och hur människor bildat hushåll och familjer (storfamilj-kärnfamilj).
För att förstå hur ägar- och skiftestyp fungerade
i praktiken studerade jag relationer mellan individer, hushåll och
gårdar utifrån både tidsmässiga och rumsliga aspekter
och satte dessa i relation till faktorer som produktion, befolkning, bebyggelse,
familj och släkt. Var undersökningsresultaten från byn
Ullvi unika eller kan de tänkas vara av en mer generell natur?
Ullvi by ligger i en älvdal med omgivande stora skogsområden.
Den tidigare boskaps- och jordbruksproduktionen var uppbyggd kring hemgården
och fäbodväsendet. Bönderna hade mycket diversifierat näringsliv
(jordbruk, boskapsskötsel, skogsbruk, handel, hantverk). Den sociala
strukturen utmärktes av främst småjordbrukare (familjejordbruk)
utan inslag av storjordbruk.
En by av liknande karaktär men i ett annat landskap valdes ut som
jämförelseobjekt. Samma teoretiska utgångspunkter och
samma metoder tillämpades här som i Ullvistudien. Jämförelsebyn
var Säljesta i Järvsö socken, Hälsingland. Storskifte
genomfördes i båda byarna i början av 1800-talet men varken
Ullvi eller Säljesta har undergått laga skifte. Både
Ullvi och Säljesta är byar belägna i odlingsbygder. För
att få ytterligare perspektiv på mina generella frågeställningar
görs även en motsvarande studie i en by belägen i skogsbygd
(Ängersjö, Ytterhogdals socken, Häslingland).
b) En empirisk undersökning färdig i manusform "Gården och familjen". Om jordägandet och dess konsekvenser för människor, landskap och bebyggelse i Säljesta by, Järvsö socken 1734-1826. Studien är finansierad genom Humanistisk-Samhällsvetenskapliga forksningsrådet.
c) En publicerad artikel: Bebyggelse, arvsprinciper och giftermålsstrategier i det äldre bondesamhället. Forskningsresultat från Dalarna och Hälsingland. Bebyggelsehistorisk tidskrift, Uppsatser och studier, Nr 37, 1999.
d) Kapitel till en antologibok som skall ges ut inom projektet "Flexibilitet
som tradition":
Skogens marker, gårdar och folk
Byar i skogen och i odlingsbygden är belägna i områden
av helt olika naturgeografisk karaktär. Kan vi även finna kulturella
skillnader? För att belysa frågan jämförs Ängersjö
by, Ytterhogdals socken, med Säljesta by i Järvsö socken.
Studien berör befolkning, bebyggelse och socio-ekonomiska förhållanden
under tiden 1500-1800 och är baserad på främst äldre
kameralt material.
2. Pågående arbete
a) Sammanställning av insamlat empiriskt material i Ängersjö
by, Ytterhogdals socken, Hälsingland: "Gårdar och folk
i skogsbygd". Om jordägandet och dess konsekvenser för
människor, landskap och bebyggelse i Ängersjö by, Ytterhogdals
socken 1734-1815. Denna studie ingår i projektet "Flexibilitet
som tradition" finansierad av Riksbankens Jubileumsfond.
b) Parallellt arbetar jag på en "kappa" som i ett jämförande
perspektiv analyserar de empiriska resultaten som främst berör
de sociala regelverken kring bebyggelse, arv och jordägande. Föreligger
delvis i manus utifrån de empiriska resultaten från Ullvi
och Säljestastudien. Resultaten av den empiriska undersökningen
i Ängersjö skall även ingå i "kappan".
Elisabeth Wennersten, FD
Kulturgeografiska institutionen,
Stockholms universitet
106 91 Stockholm
Telefon: 08-16 48 57
Hälsinglands bostadshus under 1700-talet
Hälsinglands bostadshus under 1700-talet är en D-uppsats skriven av Daniel Olsson vid avdelningen för kulturvård, Göteborgs universitet. Daniel som kommer från Ljusdal har läst fyra år på det bebyggelseantikvariska programmet och arbetat med byggnadsminnesutredningar hos Kulturmiljöfunktionen vid Länsstyrelsen Gävleborg.
Bakgrund
Denna uppsats är en fristående fortsättning på C-uppsatsen
Hälsinglands bostadshus under 1600-talet som skrevs gemensamt
av Bertil Thelin och Daniel Olsson våren 2000. I centrum för
den senaste uppsatsen står bostadshusen på böndernas
hemgårdar i Hälsingland och deras förändringar under
1700-talet. Kunskapen om den äldre bebyggelsen på den svenska
landsbygden grundar sig till stora delar fortfarande på de omfattande
undersökningar som Nordiska museet genomförde under första
hälften av 1900-talet. Eftersom all forskning påverkas av sin
tid, finns det idag ett stort behov av att granska och omvärdera
all insamlad information, men även att studera de bevarade byggnaderna
på nytt. Intresset för landsbygdens bebyggelse har även
ökat påtagligt under senare år, i Hälsingland inte
minst tack vare Projekt Hälsingegårdar som pågått
sedan 1997.
Målsättning och metod
Genom tvärvetenskapliga studier och användande av tidigare outnyttjade
källor går det att skapa sig stora kunskaper om en epok. Målsättningen
är att öka kunskapen om Hälsinglands bostadshus under 1700-talet.
Syftet är dock inte att finna definitiva svar och förklara alla
komplicerade samband som styrt husbyggandet, utan främst att föra
fram frågor om Hälsinglands äldre byggnadshistoria till
debatt. Huvudfrågeställningen är därför; Hur
såg Hälsinglands bostadshus ut under 1700-talet? Uppsatsen
behandlar översiktligt bostadshusens utveckling i hela Hälsingland,
men gör nedslag på enskilda gårdar vilka får exemplifiera
större förändringar i landskapet. Material till uppsatsen
har inhämtats genom omfattande litteratur- och arkivstudier. Genom
intervjuer har även något av den betydelsefulla muntliga historien
samlats in. Dessutom studeras de bostadshus i Hälsingland som genom
dendrokronologiska undersökningar har kunnat dateras till 1700-talet.
Hälsingland och hälsingebönderna under 1700-talet
När 1700-talet inleddes var Sverige i krig och landets befolkning
led svårt av tunga skattebördor, missväxt och återkommande
epidemier. Efter 1720-talet blev förhållandena stadigt bättre
och befolkningen ökade kraftigt under hela seklet. I Hälsingland
byggde bönderna upp ett högt välstånd under samma
period tack vare böndernas oberoende ställning, en omfattande
boskapsskötsel, ett tidigt mekaniserat jordbruk och möjligheterna
att bedriva handel, bla annat med linprodukter. Som orsaker till att bönderna
byggde många hus och rum brukar systemet med undantagsboende för
den äldre generationen på gården nämnas, tillsammans
med traditionen att ha olika rum för sommar- och vinterbruk, respektive
till fest och till vardags. Därtill kommer även att det var
ett stort mått av status att uppföra stora hus.
Slutsatser
Bostadshusen i Hälsingland under 1700-talets första hälft
skilde sig inte särskilt mycket ifrån de byggnader som fanns
vid 1600-talets slut, men husen blev troligtvis något högre
och bättre byggda. Huvudbyggnaden var nästan alltid en parstuga,
med eller utan ytterkammare, som låg på gårdsplanen
norra sida och i vinkel med den låg ofta någon säng-
eller nattstuga byggd över en källare. Kring 1750 inleddes en
intensiv byggperiod av stor omfattning. Byggnaderna byggdes nu högre
än tidigare, med större fönster och allt fler hus försågs
med brutna innertak istället för ryggåstak. Under 1760-
och 1770-talen minskade möjligtvis byggverksamheten, men under 1780-
och 1790-talen ökade antalet husbyggen åter. På många
gårdar byggdes upp mot nio, tio bostadsrum, huvudsakligen i en våning.
Vid den här tiden blev det vanligt att inreda hela parstugor enbart
till högtidshus, i vissa fall en tidigare huvudbyggnad på gården.
Under 1790-talet uppfördes dock några bostadshus även
i två våningar. I samband med denna förändring blir
en del gårdar rödmålade och på några splittras
den kringbyggda gården upp. Detta omfattande husbyggande var dock
bara början på en utveckling som skulle kulminera först
efter 1800-talets mitt.
D-uppsatsen är på 109 sidor + bilagor och kan beställas
från Avdelningen för kulturvård vid Göteborgs universitet,
på telefon: 031-773 47 00, eller via E-post.
Uppsatsen säljs även för samma pris genom Hälsinglands
museum i Hudiksvall, Ljusdalsbygdens museum i Ljusdal samt Länsmuseet
och Länsstyrelsen i Gävle.
Daniel Olsson och Bertil Thelin
Hälsinglands bostadshus under 1600-talet
"Hälsinglands bostadshus under 1600-talet" är titeln
på ett examensarbete
från avdelningen för kulturvård vid Göteborgs universitet.
Bakom arbetet
står Daniel Olsson och Bertil Thelin som läst tre år
på det bebyggelseantikvariska programmet. Daniel kommer från
Ljusdal och har tidigare praktiserat hos Kulturmiljöfunktionen vid
Länsstyrelsen i Gävleborgs län. Bertil kommer från
Jokkmokk och är utbildad timmerman och har tidigare arbetat med byggnadsvård
inom Norrbottens län.
Bakgrund
Kunskapen om den svenska landsbygdens bebyggelse vilar i huvudsak
fortfarande på den forskning som utfördes i Nordiska museets
regi under första halvan av 1900-talet. På grund av den då
rådande forskningstraditionen fick forskningen en inriktning som
idag lämnar många frågor obesvarade. Under senare tid
har åter intresset för landsbygdens bebyggelse ökat. Det
finns nu ett behov av att på nytt granska den äldre bebyggelsen.
Det är mot ljuset av denna bakgrund som vårt examensarbete;
Hälsinglands bostadshus under 1600-talet bör ses. Uppsatsen
har tillkommit i samarbete med Länsstyrelsen i Gävleborgs län
som för närvarande bedriver en satsning på Hälsinglands
äldre byggnadskultur genom "Projekt Hälsingegårdar".
Vårt arbete har även knutits till Avdelningen för kulturvård
vid Göteborgs universitets nätverksprojekt "Nya perspektiv
på landsbygdens bebyggelse."
Syfte
Vårt syfte med arbetet har varit att genom tvärvetenskapliga
studier och begagnande av källskrifter öka kunskapen om Hälsinglands
bostadshus under aktuell tid, samt att besvara frågan om det fanns
ett välståndsuttryck i landskapet före lin och skog fick
ökat ekonomiskt värde. Vi har även försökt belysa
bakomliggande ekonomisk-historiska orsaker till detta välståndsuttryck.
Denna period har behandlats väldigt lite av bebyggelseforskningen
eftersom de bevarade lämningarna är så få. För
närvarande finns det inte något bostadshus som med säkerhet
är daterat till 1600-talet i Hälsingland. Därför har
vår metod bestått av omfattande litteraturstudier samt bearbetande
av hittills outnyttjade källor för att öka kunskapen i
ämnet.
Hälsinglands ekonomiska historia
Under 1600-talet var Sverige en stormakt med en modern statsförvaltning
och framgångar i krigen samtidigt som bondebefolkningen tyngdes
av knektutskrivningar och återkommande missväxtår. Trots
det finns det tecken som tyder på att Hälsinglands bönder
under samma tid hade ett visst välstånd som visade sig i form
av vägg- och takmålningar, målade glasfönster, silver
samt ovanligt påkostade byggnader. Vi ställde oss frågan;
Hur var detta möjligt? För att få svar på frågan
har vi studerat Hälsinglands ekonomiska historia med tillhörande
produktionsformer, näringar, hantverk, handel och handelsvägar.
Vi kom fram till att trots att hälsinglands bönders ekonomi
var baserad på självhushåll fanns också möjlighet
att producera och ackumulera ett överskott samt bedriva handel.
Synesprotokoll
En annan intressant fråga som engagerat forskare och där uppfattningen
genom åren gått isär är när hälsingarna
övergick från eldhus till hus med spis och skorsten. Vi konstaterade
att ett och samma källmaterial kan användas för vitt skilda
slutsatser. Det som slutligen gav oss ett svar på frågan om
hur det faktiskt förhöll sig med bostadsbebyggelsen på
1600-talet var de syneprotokoll som redovisar hur bondehemman som nyligen
övergått till militärhemman var konstituerade. För
att få svar på samma fråga använde vi oss också
av brandstodshandlingar som behandlar ett stort antal bränder på
bondgårdar i Hälsingland.
Vår slutsats är att det allmänt förekommande bostadshuset
på en bondgård i Hälsingland under större delen
av 1600-talet var "stugubyggningen" innehållande dagligstuga,
gäststuga, mellankammare och förstuga, det vi i nutid kallar
"parstuga". Många stugor var dessutom utrustade med framkammare.
Stugorna hade eldstäder med mur och ofta bakugnar. I övrigt
fanns det ofta extra sovutrymmen i form av sovstugor, kammare, "sängerum",
loft och dylikt på gården.
Bodlandsstugorna var i vårt material stugor med kammare och eldstad,
det vi kallar "enkelstugor". Fäbodvallstugorna var enkla
stugor, inte alltid med eldstad. I syneprotokollen från militärhemmanen
skymtade en intressant äldre byggnadstyp fram, hus försedda
med upphöjda partier. Vilket genast manar fram en ny intressant fråga,
som vi dock lämnar till andra att utreda; Hur såg Hälsinglands
bostadshus ut under 1500-talet?
Examensarbetet är på 74 sidor och kan beställas från
Avdelningen för kulturvård
vid Göteborgs universitet, på telefon: 031-773 47 00, eller
via E-post.
Hälsingegårdar
Den som försöker sammanfatta forskningsläget över
hälsingegårdarna finner snart att kunskapen om Hälsinglands
agrarhistoria och byggnadskultur är mycket ofullständig och
i flera fall direkt missvisande. Detta gäller på alla nivåer,
alltifrån enkla sammanställningar till vetenskapliga undersökningar
i kulturhistoriska ämnen med anknytning till gårdar i Hälsingland.
För att få ny och tillförlitlig kunskap om hälsingegårdarna
bör de studeras, beskrivas och förstås utifrån sina
rätta sammanhang, dvs. den ekonomiska verklighet som var grunden
för de påkostade gårdarnas storslagenhet.
Ett exempel
En bondgård är en produktionsenhet där jordmån och
klimat utgör grunden för markutnyttjandet. Till varje marktyp
och eller arbetsmoment hör speciella byggnader. Som exempel kan nämnas
den i alla sammanhang framhävda linodlingen. Lin odlades på
den speciella marktyp som kallades svaljord. Linhanteringens byggnader
är hässjor och bastur, linlador, stryklider, stampar, klubbor
och skäktar, eller kombinerade linberedningsverk, utrymmen för
spinnrockar och vävstolar samt förvaringsutrymmen för den
färdiga väven innan försäljning. Viktigast är
kanske det ofta glömda utanvidsfolkets gårdsmiljöer och
arbetsplatser; det var ju de som spann och vävde. I en del bygder
investerades överskottet från linhanteringen i bostadshusen
som försågs med rika inredningar. Utan svaljord och de uppräknade
ekonomibyggnaderna hade det inte varit möjligt. Det hade inte heller
varit möjligt utan folk och de speciella redskap som utvecklades
i anslutning till svaljordsbruket.
Uthus
Det finns olika sätt att nalkas husen. Eftersom hälsingegårdarnas
bostadshus ofta uppvisar en kvalitativt högtstående byggnadskonst
med påkostade snickerier, målningar och andra inredningsdetaljer,
faller det sig naturligt att som hittills, lägga en konsthistorisk
eller arkitekturhistorisk aspekt på bostadshusen. Men enklare byggnader,
specielt uthusen, innehåller också värden och en historia
som för de flesta kanske inte är lika iögonenfallande som
"träslotten". Äldre uthus har också i högre
grad bevarat äldre byggnadstekniska detaljer eller annan information.
En bondgårds alla byggnader, såväl på hemgården som på fäboden, vid sjöboden och på bodlandet, har i sig stora kulturhistoriskt egenvärden. Samtliga byggnader har också en direkt anknytning till jordbrukslandskapets olika marktyper och alla de verksamheter som har förekommit där. Dit hör betesskog, fodermyrar, inägoängar, svaljord, åker och hembete. Den som önskar studera en lada i "genuin kulturmiljö" måste också ägna en tanke åt den "ängsmark" som ladan hörde samman med.
Vad är nyttan?
Uthus försvinner och med dem ovärderlig information, inte bara
om äldre tiders sätt att bygga, utan också om bönders
arbete och liv. Det är därför angeläget att snarast
dokumentera alla de olika hustyper vi ännu kan återfinna. Enkla
byggnader som källhus, takhus och ålhus eller hus med mekaniska
konstruktioner som lerbråk, benkvarn, väderkvarn m.fl. finns
kanske inte längre kvar eller är i ett urdåligt skick;
de måste ändå uppmärksammas och beskrivas med ord,
dokumenteras i bild och mätas upp eller rekonstrueras utifrån
bevarade rester. Man får inte heller glömma att söka belägg
för hustypernas ålder, tidigare förekomst och ekonomiska
nytta.
Vad har gjorts?
Vi på Hälsinglands museum har under en lång tid, såväl
i tjänsten som privat, samlat in och sammanställt uppgifter
om hälsingegårdarnas ekonomibyggnader och marker utifrån
arkivaliska källor och dokumentation i fält. Tyngdpunkten har
legat på tiden före mitten av av 1800-talet samt vad som finns
kvar.
Hittills har vi ägnat oss åt några utvalda byggnadstyper och påbörjat större monografier om gårdstyper, speciellt den nordsvenska gårdens historia, härbren, lador, linberedningsverk, trösklogar, vattensågar, fähus, stall, sammanbygnader samt fäbodarnas bostugor. Övriga ekonomibyggnader har än så länge endast delvis studerats och översiktligt beskrivits. Vi har även gjort ett antal undersökningar av bebyggelsestrukturer i hembyar, fäbodar och bodland.
I anslutning till dessa undersökningar har ett omfattande material med anknytning till gårdarnas marker sammanställts. De ämnen som huvudsakligen har behandlats är markslagens historia, linodlingens äldre historia, odlingssystemen, nyodlingen och dessutom har vi några påbörjade undersökningar om grödor, gödsling, dikning m.m.
Husdjurens historia och betydelse är än så länge dåligt undersökt. I första hand har vi gjort statistiska sammanställningar från och med mitten av 1500-talet och framåt, men också ett par större utredningar, en om Hälsingehästens historia och en om får och fåravel.
Pågående studier
Närmast har vi för avsikt att utnyttja delar av detta material
för en brett upplagd studie över alla de ekonomibyggnader som
kunde förekomma på gårdar i Hälsingland. Vi kommer
att inventera och katalogisera varje byggnadstyp för att få
reda på hur pass vanliga/ovanliga de är i olika socknar, dokumentera
dem i skrift och foto samt göra uppmätningar. Hustypens historia
och det som är karaktäristiskt för utseendet skall föras
fram, liksom speciella sockentyper. Byggnadshistoriska detaljer som är
utmärkande för repektive hustyp skall också beskrivas
i ord och bild. Utifrån katalogen bör det komma fram vilka
hus och byggnadsdetaljer som kräver noggrannare undersökningar.
Nästa steg, som vi förhoppningsvis kommer att ägna oss
åt, är traditionella gårds- eller byundersökningar.
Gunvor Gustafson, Antikvarie
Jan Lundell, Antikvarie
Hälsinglands museum
Storgatan 31
824 30 HUDIKSVALL
Telefon: 0650-196 00, växel
Fax: 0650-381 86