Antikvarie Jan Lundell, Hälsinglands museum
Bilder från Hälsinglands museums bildarkiv

Hälsingegårdarnas ursprung
Hälsingegårdarna, med alla byggnader och marker vilar på fyra hörnstenar: Marken, djuren, folket och redskapen. Det synliga uttrycket för detta är gårdarnas hus, och det som håller samman det hela är människornas arbete och liv. Varje hus på en hälsingegård har en bestämd funktion som hör samman med hur marken utnyttjades och det arbete som bedrevs där: Ladan och ängen, logen och åkern, fäboden och skogen, sjöboden och havet, soldattorpet och utanvidsbacken. Vissa hus var i sig redskap, t.ex. linberedningsverken. En hälsingegård är en produktionsenhet. För att den skall fungera krävs att det är balans mellan mark och djur, folk och redskap samt hus. Saknas något bryts jämvikten och hela systemet rasar samman.

De ståtliga hälsingegårdarnas ursprung är en historia om mat och att leva väl. Förvisso kan man tala om rikedom, timmermannakonst, hantveksskicklighet och lyx, men allt handlar om mat. Bondehushållet står därför i centrum. Vi talar ofta om "bonden" och hans djur, hans gård och hans marker. Men det fanns ingen bondgård eller bonde som klarade sig utan hjälp. Kvinnornas och barnens arbete hade därför stor betydelse för produktionen.

Marken
Gårdens människor behövde mat. Mat fick man från det som odlades på marken och det djuren gav. Grunden var alltså marken, inte bara hemgårdens inägor, utan också bodland, fäbodar och sjöbodar samt jaktmarker och fiskevatten. En hälsingegårds inägor bestod av tre markslag: Den öppna åkern närmast gården, svaljorden en bit nedanför och inägoängen längst ned. Den viktigaste marken var dock skogen. Där fanns de betes- och fodermarker som krävdes för att djuren skulle klara sig under året; ju bättre skog, desto fler djur.

Djuren
Antalet hästar, kor, getter och får var beroende av hur stora marker som fanns att tillgå. Korna och getterna var de viktigaste djuren och de sköttes av kvinnorna. Djuren avkastade mjölk och kött för människornas behov och gav gödsel för bättre skördar. De gav också hudar och skinn - produkter som såldes med stor vinst. Hästen sköttes av mannen och tidigt blev den ståtlige Hälsingehästen en symbol för hälsingarnas självständighet och välstånd. Hästen gav förutsättningar för lönsamma handelsresor.

Kornas foder togs från marker som inte gav brödsäd. Det var myrar i skogen och blöta stränder. Hästarnas foder togs från svaljorden. Hästarnas gödseln hamnade mestadels på vägarna eller i skogen och kunde inte tas till vara. Åtkomlig hästgödsel användes som foder åt korna.

Folket
Så länge marken räckte för att försörja djuren och avkastningen gav mat åt folket var produktionsenheten i balans. Men när människorna har det bra förökar de sig. Med en ökad befolkning följer ett ökat behov av mat, dvs. mark och djur. Man måste därför nyodla och skaffa fler djur. Odlingsmarken i Hälsingland var begränsad, vilket innebar att inte alla som ville kunde försörja sig som bönder. Det var då som hantverket utvecklades. 1500-talets kronoräkenskaper antyder att hälsingarna redan då var ansedda hantverkare och att deras handel var omfattande.

Redskapen
Hälsingarna har använt samma jordbruksredskap som bönder i övriga Sverige. I Hälsingland utvecklades dock specialtyper, främst hälsingeplog och gåsfotaharv och vissa arbeten mekaniserades. Redskapsutvecklingen var främst kopplad till svaljordsbruket.

Den första odlingen
De första bönderna i Hälsingland blev bofasta och började bruka jorden och sköta boskapen vid järnålderns början i kustsocknarnas centralbygder och på vikingatiden i inlandssocknarna. Redan från början var den viktigaste grödan korn och man skötte samma djur som senare. Vad som hände under medeltiden är ännu ovisst, men inget tyder på en nedgång i samband med den senmedeltida agrarkrisen. "Digerdödens" verkningar har varit mycket lindriga i Hälsingland - om de ens har berört landskapet!

Medeltida kontinuitet
Mellan åren 1550 och 1750 låg antalet brukare, odlingsarealen, skördarna och boskapen på en tämligen jämn nivå. Nyodlingen var svag. Att 1500-talets hälsingar kunde behålla en oförändrad nivå på mark och skördar kan betyda att de sedan länge hade skapat ett passande system för produktion och konsumtion. Detta system var dels beroende av att jordbruket var i balans, dels att bönderna, fiskarna, hantverkarna och handelsmännen samverkade. Något som tyder på en odlingsexpansion eller ökning av antalet gårdar före 1550-talet känner jag inte till. Det hela verkar vara en oavbruten fortgång alltifrån medeltiden.

Befolkningen ökade, men överskottet blev inte bönder, utan ägnade sig åt handel och hantverk inom respektive gårdsbruk. I stället för att nyodla bytte man typiska hälsingevaror mot spannmål. Det rådde ett jämviktsläge mellan bönder, fiskare, hantverkare och handelsmän och de resurser de utnyttjade; det var en medveten anpassning till omgivningens människor och mark.

Nedgång och återhämtning
De stora förändringarna skedde under 1600-talet, beroende på krig och missväxter. Antalet arbetsföra män minskade och åkerbruket stagnerade. Efter några bedrövliga krisår omkring år 1670 inleddes en uppgång, som kan betecknas som starten på den agrara revolutionen. I övriga Sverige skedde motsvarande händelse först 150 år senare. Till en början ökade arbetsproduktiviteten genom införandet av lien i skörden. Nya redskap, som främst var kopplade till svaljorden togs i bruk. Arealproduktiviteten förbättrades genom svaljordens utvidgning och därmed expanderade linodlingen. Tramprocken och de mekaniska beredningsverken för lin och hampa introducerades.

Linodlingen var lönsam. Ville man öka linarealen måste även sädesodlingen och hösvalen utvidgas eftersom de stod i proportion till varandra. Därmed fick man större spannmålsskördar och hömängder. Resultatet blev att man kunde hålla fler djur, främst hästar, men också ett spannmålsöverskott som måste tas om hand. Det är i den situationen som de mekaniska tröskverken utvecklas i Hälsingland under senare hälften av 1700-talet.

Under 1600-talet fick staten ökad makt och bättre kontrollmöjligheter och därmed inskränktes landshantverket och -handeln. Linodling och linnetillverkning accepterades dock som en landbygdsnäring, men för att framställa stora mängder linneväv krävdes arbetskraft. Denna fick man från det egendomslösa utanvidsfolket som alltifrån 1680-talet ökade och blev en arbetskraftsreserv som utnyttjades i bråda tider för att spinna och väva. Troligen övertog denna grupp hantverkarnas tidigare roll.

Under 1700-talet uppnår man 1500-talets välstånd. Hemmansklyvningen tar fart och nyodlingen kommer igång. Befolkningen fortsätter att öka. Nya gårdar byggs och bodlanden permanentas. Det vi ser idag har sitt ursprung i denna tid.

Storvulet 1800-tal med medeltida tradition
De bostadshus, uthus fäbodar och marker som vi idag värnar om har tillkommit under 1800-talet - några i slutet av 1700-talet. Deras utformning, inredning och lyx följer tidens smakstilar, men att bygga stort och kosta på har man gjort långt tidigare på hälsingegårdarna. Förutsättningarna grundlades redan under medeltiden. Tidigt skaffade man sig ett fungerande odlingssystem där man utnyttjade befintliga resurser och avpassade djuren och människorna till markerna. Välståndet medförde en befolkningsökning, men antalet gårdar blev oförändrat. De söner och döttrar som inte kunde ägna sig åt jordbruksarbete började med hantverk och handel inom respektive gårdsbruk. Mycket folk på gårdarna medförde att man byggde stort. Kunskaper från hantverket och inkomster från handeln investerades i stora bostadshus.

Ursprunget till hälsingegårdarnas storvulenhet var det arbete som utfördes av bondgårdarnas kvinnor och män i deras uthus och på deras marker. Det är resultatet av deras arbete och liv det handlar om.

Tillbaka      Till toppen av sidan