Tänk om väggar kunde tala ...
Antikvarie Ingela Broström, Länsstyrelsen Gävleborg,
Ordförande i Svenska byggnadsvårdsföreningen

Jonas Olsson i Fågelsjö var en riktig storbonde. Med flit och affärssinne hade han gjort sin gård, Bortom åa, till en av de största i hela Los socken. Som så många andra storbönder befäste Jonas Olsson sin status i samhället med en nämndemanstitel. Han skaffade sig extrainkomster genom handel och på fritiden odlade han sina talanger som smed och träsnidare. Läste gjorde han också. I gårdens bibliotek samsas Lycksalighetens ö med mer handfast lantbrukslitteratur.

En riktig storbonde måste ha en gård som visar vem han är. Därför ägnade sig Jonas flitigt både åt att bygga hus och att förbättra de han redan hade. Bönderna Bortom åa hade länge haft näsa för byggnadsnyheter. Här lades det första spåntaket i Los med omnejd och man var också tidigt ute med att bygga tvåvåningshus. Självklart måste man också följa med sin tid när det gällde att inreda. Därför nyinredde Jonas nästan hela
det stora tvåvåningshuset som hans far och farfar hade byggt. Det skedde i olika etapper, men med hjälp av en och samme målare. Gång på gång passerade målaren Fågelsjö på sin årliga vandring från Rättvik till Lillhärdal och gång på gång stannade han Bortom åa för att måla. Folket i Lillhärdal kallade honom aldrig annat än ”Hundrom”, men målningarna signerade han med sitt rätta namn Bäck Anders Hansson.

År 1863 gjorde den nya tidens inredningsideal sitt intåg i Bortom åa. Bäck Anders hade då redan varit på gården flera gånger tidigare. 1856 hade han dekorerat salen med prunkande rosmålning i starka kulörer. Han hade schablonmålat farstu och kök och satt upp tapeter i ett par kamrar på bottenvåningen, men nu var det dags för djärvare grepp. En av salarna i övre våningen skulle få lämna plats för något som ingen i trakten dittills hade sett tre smårum för gäster. I Jonas Olssons nya borgerliga inredningsideal passade varken rosmålning eller schabloner. Här dög det bara med tryckta tapeter.

I september 1863 skickades tapeterna från handelsman Trolin i Edsbyn; tre mönster i tre olika prisklasser. En kostade till och med så mycket att Trolin litet urskuldande skrev i följebrevet att ”skulle Jon Olsson finna # 314 för dyrbar kanske så få desamma återsändas”. Man förstår varför när man inser att priset, en riksdaler och tolv skilling, ungefär motsvarade kostnaden för ett vuxet får per rulle!

I dag kan vi tydligt se vilken av tapeterna det rör sig om, för hos 1800talets handtryckta tapeter gick pris och kvalitet hand i hand. Det är den lysande, ultramarinblå nyrokokotapeten med sidenglänsande botten som sitter i rummet längst in. Den gjorde kammaren till en passande miljö för de riktigt prominenta gästerna, kanske bolagsinspektorn och prästen. Ändå är rummet ett utmärkt exempel på hur bönderna använde de flotta tapeterna på sitt alldeles eget vis. Här står tapetens ultramarin mot en klarrosa, limfärgsmålad bröstning med Bäck Anders karakteristiska stänkmålning i svart och vitt, fjärran från de borgerliga våningarnas diskreta golvsocklar. Ett möte mellan olika kulturer som känns mer uppfriskande än all stilrenhet i världen.

Tillbaka      Till toppen av sidan