Tillbaka
Så här kan det vara med väggmålningar på
en gammal hälsingegård
Kerstin Sinha, Ljusdalsbygdens museum
Uppe på vinden till en gammal gård i Ljusdals socken ligger stora sjok med tapeter målade med limfärg på hemvävt linne av olika kvaliteter. De är ca 2 meter höga men av varierande längd, en del bitar bortåt fem meter långa. De har suttit på väggarna i de olika rummen i den parstuga från 1700-talet som fram till 1887 utgjorde familjens bostad. 1800-talets timmerdrivningar i de vidsträckta hälsingeskogarna förde med sig både stora pengar och andra värderingar i gårdarna: nu skulle det vara två- eller trevåningshus med snickarglädje och stora fönster i långa rader, och framför allt fabriksgjorda köpetapeter. När den här gårdens nya bostadshus byggdes 1887 flyttades den gamla parstugan och blev 'Västpågår'n', med drängkammare och bryggstuga. De målningar som prytt rummen i parstugan ansågs gammaldags och spikades upp mera för att hålla blåsten ute än för sin då urmodiga skönhet. Men tack vare denna återanvändning bevarades de, och togs försiktigt ner när parstugan moderniserades på 1960-talet. Därför kan vi idag något följa deras historia.
|
|
|
|
|
|
Motiven
- blad och blommor som väller upp ur buckliga barockurnor och
stadiga pelare omvirade med vinrankor - är typiska för
mycket av den tidens väggmåleri i Hälsingland. Den
blå färgskalan återfinns också på målningar
i Ovanåkerstrakten, men i Delsboområdet går liknade
målningar mera i svart, rött och gult. 
Vid
urnans fot har färgen delvis nötts bort - det var den
del av den limfärgsmålade tapeten som slets mest på
när man satt på långbänkarna runt rummets
väggar. Där kan vi skymta ett tryckt 1600-talsmönster:
1735 års inredning har alltså målats ovanpå
en äldre tapet, tryckt med mönsterskurna stockar . 
En
annan del av tapeten målades på ett rutvävt tyg
- här ser vi dess baksida. Och inte nog med det: när gårdsfolket
nästa gång, ett sekel senare, på 1830-talet, tyckte
att nu behövde här moderniseras vände man helt enkelt
det gamla måleriet mot väggen och bad den tidens bäste
målare pryda rummet genom att måla sin tids former och
figurer.Det blev lätta och ljusa inredningar i flera rum (nedan) i vad vi idag kommit att kalla 'Ädel-måleri', Ljusdalsbygdens dekorativa och alldeles speciella stil. Det har fått sitt namn efter soldaten och målaren Anders Ädel (1809-1888)!
På
den här gården tycks han alltså - med hjälp av sina
barn ? - ha målat flera rum, men som vanligt utan att på något
sätt signera inredningen: han var hantverkare, inte konstnär!
På en vägg har han emellertid målat en uppslagen bok,
ett motiv som återkommer i åtskilliga gårdar i bygden.
Med hjälp av dess skrift kan vi lura ut att målningen utfördes
mellan 1833, då 'Dåttren Brita' föddes, och 1841, då
nästa barn i familjen, sonen Jonas, föddes. Någon har
då försökt sig på att skriva dit hans namn, men
gett upp efter den första bokstaven, ett S i 'Sonen'. Det är
inte lätt att måla med limfärger, och än värre
är det att skriva; det kunde bara sådana skickliga hantverkare
som Anders Ädel.