F.d. länsantikvarie Erik Nordin, Länsstyrelsen Gävleborg

Den som reser i Hälsingland slås av att bebyggelsen är så framträdande och så uttrycksfullt sätter sin prägel på landskapet. Träslott och bondeadel brukar man tala om. Men vad är egentligen specifikt i detta byggnadsarv och vad är viktigt att slå vakt om?


Stolta och stilsäkra
Den byggnadskultur, som ställs i blickfånget, är från 1800-talets första hälft och mitt. 1700-tal finns kvar, men fragmentariskt. Det sena 1800- och tidiga 1900-talet med sin snickarglädje och storskaliga anläggningar skall vi inte heller glömma.

Det finns ingen särskild byggnadstyp som skulle kunna kallas "hälsingegård". Men det finns kanske särdrag som präglat byggandet så att det trots skiftande former ändå upplevs som "hälsingskt"? Egentligen är det nog fråga om mycket enkla egenskaper, en byggnadsglädje förenad med stilkänsla och oräddhet, kanske också med ett mått skryt och tävlan. Genom att man byggde mycket, mer än man rent praktiskt behövde, har mycket fått stå kvar, oförstört och delvis oanvänt. Dessa hus är i dag fantastiska historiska dokument och en unik tillgång för framtiden.

Det finns ett starkt klassiskt drag i hälsingegårdarnas arkitektur. Det är inte fråga om bondstugor, oberoende av tidens arkitekturströmningar. Vilka var inspirationskällorna? Vad hade hälsingebönderna för förebilder till sina trähus, försedda med profilerade taklister som på en stenherrgård, fönsterfoder med klassiska listverk och brokvistar som grekiska tempel? Allt detta utfördes med hög hantverksmässig och konstnärlig kvalitet. Timmerhanteringen är perfekt, lister och profiler har möbelkvalitet. Efter 150 år finns fortfarande originalen kvar trots solhetta och novemberfukt. Men det börjar bli slitet, och vård behövs.

Gården i byn och i landskapet
Gamla fotografier visar byarna som klungor av byggnader, i stråk längs höjdryggar och i skogsbryn i landskapet. Det är glest med träd och tätt mellan husen. I dag är detta inte lika tydligt. Vegetationen har tätnat och husen har glesnat, men grundstrukturen finns kvar.

Husrikedomen är fortfarande påtaglig. Alla större gårdar hade flera boningshus, två, ibland tre, vissa avsedda för fester och sammankomster. De viktigaste byggnaderna grupperades kring en gårdsplan, om möjligt i fyrkant. Få fyrbyggda gårdar finns bevarade. Under 1800-talet bröts gårdsfyrkanten upp. En gruppering med huvudbyggnad och flyglar blev modern och finns ofta kvar idag. Vid gårdsplanen kunde både bostadshus och ekonomibyggnader ligga. Framåt sekelskiftet började man mer konsekvent anlägga trädgårdar kring själva bostadshuset när man byggde nytt. De fåtaliga trädgårdarna låg tidigare inom en separat inhägnad. Det var en kal och stram gårdsmiljö, ingen insmickrande idyll.

I den äldre bebyggelsen finns ett tydligt och uttrycksfullt förhållande mellan hus och mark. Gamla gårds- och bylägen är synliga i landskapet. Förhållandet upplevs som harmoniskt och självklart, även om bebyggelsen inte på något sätt är underordnad eller hukande. Stolt och självmedvetet framträder den i höjdlägen, i sydsluttningar och på åsryggar. Höjdläge ger en god byggnadsplats, en stabilare grund och torrt och varmt läge.

På sluttningarna nedanför byarna och gårdarna ligger åkermarken, och längst ned i dalbotten våtare marker som utnyttjades för slåtter och bete. Dessa marker är idag antingen dikade och uppodlade eller igenväxta. Lador påminner ibland fortfarande om markernas tidigare användning. Man var inte rädd för att lägga hus i sluttningar. Ett bostadshus kunde därigenom lättare få en källare. Under ladugårdar byggdes småfähus, under logar förvaringsutrymmen och ibland en hästvandring för mekaniserad tröskning.

Bostadshusen
Man bodde ofta enkelt, även om byggnaden kunde vara nog så magnifik. Få rum värmdes upp, och värmeisoleringen var åtminstone i början av 1800-talet dålig. Ett rum, vardagsstugan, fick tjänstgöra för alla vardagens sysslor, matlagning, sömn, samvaro och olika arbeten som utfördes i bostaden, spinning, sömnad, småsnickeri etc. För grövre sysslor fanns speciella byggnader, en brygg- och bakstuga, snickarbod, smedja osv. Till bostad kunde också användas en eller flera kammare. Husets övriga rum användes mest för förvaring och i festligare och representativa sammanhang.

Den vanligaste byggnadstypen är parstugan i två våningar. Många gårdar har fått sin nuvarande form genom att en äldre parstuga från 1700-talet byggts på och moderniserats under 1800-talet. Halvvåningen med låga fönster - sidliggare - uppträder vid 1800-talets början. Någon gång kan en parstuga till och med vara två och en halv våning hög; vindsvåningen har då låga fönster på långsidan. Ganska ovanlig är enkelstugan med bara ett stort rum. Den förekommer oftast i sammanbyggnader eller under benämningen sängstuga.

Under 1800-talets första hälft börjar bredare hustyper bli moderna. Det kan vara fråga om bredare femrumsplan, men vanligare är att parstuguplanen förses med avlånga kamrar bakom salarna. Detta kan ibland ge upphov till en karaktäristisk förskjutning av fönstren på gaveln. Hustypen kan också kortas av och brukar då bestå av två salar mot diagonalt belägna hörn i huset. Den sexdelade planen med sal i byggnadens mittlinje kommer till allmän användning först vid slutet av 1800-talet, i samband med epoken med snickarglädje. Ouppvärmda bostadsrum, dräng- och pigkamrar, finns på sina håll kvar i anslutning till portlider eller stallbyggnader från 1700- och tidigt 1800-tal.

Ett vanligt byggnadssätt på en hälsingegård var att en av bostäderna - en enkel- eller parstuga - byggdes samman med bryggstuga och förrådsutrymmen till en länga som således innehåller både bostadsrum och ekonomiutrymmen. En sådan byggnad kunde inrättas så att även lagårdsutrymmen ingick. I Hälsingland var lagården - fäxet - under 1800-talet ett renskurat rum med fönster och trasmattor på golvet. Att bygga samman bostad och utrymmen för djurhållning ansågs inte hygieniskt och kritiserades av provinsialläkare som ett undermåligt bostadsskick. Trots detta levde seden kvar in på 1900-talet.

I nordöstra Hälsingland är det nästan regel att bostad, bryggstuga och även lagård, stall m.m. byggs samman till en vinkel eller någon gång i en ännu mer komplicerad form. Detta gäller både små torpställen och mycket stora gårdar. Framåt sekelskiftet blir dessa sammanbyggnader regel. Samtidigt som mönsterböckerna propagerar för att alla ekonomiutrymmen bör samlas under ett tak, och att denna byggnad bör ges en sammanhållen och arkitektonisk form bibehåller man i Hälsingland i många fall vanan att även bygga in bostadsutrymmen i denna enhet. Resultatet blir mycket stora symmetriska byggnadskomplex, där en flygel innehåller en bostadsbyggnad, den andra t.ex. en loge, sammanbundet med ladugårdar, lider och andra utrymmen, allt sammanhållet till en ståtlig helhet.

Mot slutet av 1800-talet kommer nya ideal att prägla bebyggelsen. Timringen består som dominerande byggteknik. Grundläggningen blir mer gedigen med huggen stenfot. Timringen som fortfarande görs synlig på många ekonomibyggnader blir slätare utan utstickande knutar. Men de flesta byggnader kläs med panel. Panelen är fasspåntad och oftast liggande, efterhand utförd av snickerihyvlat virke. Husen blir mer eller mindre dekorerade med listverk, profilerade foder m.m. Taket görs tunt och får ett stort språng. Husen blir större, och våningarna högre. En och en halvvåningsskalan blir dock vanligast. Bostäderna får fler rum och blir mer differentierade, köksingångar börjar t.ex. byggas. Den sexdelade herrgårdsmässiga planen blir vanlig, och bondgårdarna börjar se ut som små herrgårdar, med veranda och frontespis på framsidan. Sammanbyggandet av bostad och ekonomibyggnader består ändå i många fall.

Ekonomibyggnader
Ladugårdar och stall var från början timrade byggnader, ofta belägna i sluttning så att utgödslingen underlättades. Först kring 1900 började man allmänt bygga med murverk. Timmerlagårdar ruttnade fort ut och måste ersättas, vilket ibland skedde under ett befintligt tak. Till ladugården i större gårdar hörde bryggstuga med murpanna och ibland bakugn. Stallet låg ofta i anslutning till ett portlider eller ett slutet stallslider.

En loge måste vara starkt och tätt timrad, den skall hålla för stora påfrestningar och vara tät så att säden inte förfars. Även ett härbre måste ha hög kvalitet, den var gårdens kassaskåp. Dessa byggnader lades ofta utanför gårdsfyrkanten, så att de inte skulle skadas om gården brann upp. Här användes bästa timmerteknik. Dessa byggnader är också de som bevarats bäst genom tiderna. Logen var dock en specialiserad byggnad, anpassad efter en särskild tröskmetod, från början slagtröskning, från 1700-talets slut även tröskning med hästvandring. De är därför ofta ombyggda.

Typiskt för Hälsingland är den tidiga mekaniseringen av tröskning och linhantering och de speciella byggnader detta fordrade, ofta belägna vid vattendragen. Få hästvandringar finns bevarade. De var vanligen belägna under den loge de skulle betjäna, ibland utanför, invid byggnaden.

Under slutet av 1800-talet blir ekonomibyggnaderna större, med många funktioner samlade under ett tak, i alltmer sammanhållen arkitektur. Stora skullar med uppfartsramp byggs över lagårdar och stall. In på 1900-talet börjar man bygga tak över gödselstaden. Symmetri och ordning präglar arkitekturen, men också dekorering kring fönster, takkupor och portar. Trädgårdar anläggs kring boningshusen, symmetriska rabatter med prydnadsväxter och flaggstång.

Tillbaka      Till toppen av sidan